Litteraturen utgår ifrån att ett värdefullt kattliv är ett sådant där katten fullt ut accepterar människan och mänsklig beröring. Detta tar jag starkt avstånd ifrån. Den kattigaste av alla katter här hemma är en lite rund, lugn men ändå lekfull hona på 6 år. Hon är född ute,fått en kull ungar ute och kom in vid ungefär 2 års ålder. Hon har bott både på katthem och i stödhem. Hon var en förvildad katt som vantrivdes med allt när hon kom hem till mig. Helt paralyserad av tillvaron och vägrade förstå att vi ville henne väl. Det tog tid, det tog verkligen tid. Idag är hon den som trivs bäst. Hon har sin skyddade basecamp, sina mattider, sina favoritställen och så har hon oss. Hon har oss i samma hem men vi rör inte varandra. Hon är inte rädd för oss, inte det minsta. Om vi sitter och äter något som hon är sugen på så kan man få en katt som sätter sig på foten och tittar drömmande på en där man sitter. Då tar hon gärna en matbit ur handen. Även kloklipp och borstning går bra. Hon tycker inte om kloklipp men det går. Någon gång har jag fått henne att spinna när hon har blivit borstad. Förmodligen inte för att hon tycker om mig utan för att hon tycker om att bli fin. Men där tar beröringen slut. Hon vill inte bli buren, kelad med, ompysslad och klappad. Hon vill ha sitt andrum, sin space och framförallt sin kattighet. Man blir rofylld när man ser hur hon ligger helt avslappnad och utstreckt mitt på golvet i en solstrimma. Hon är domesticerad men har inte sålt sig. Hon är en riktig katt men bor i en lägenhet. Det går och det är givande både för henne och för mig. Att studera hur en brittisk korthår beter sig som är född inne i en korg och sedan ompysslad av människor sen födseln är för mig inte ett dugg intressant. Det jag har hemma är en riktig katt och hon kan lära mig mycket om jag tillåter henne att få leva så som hon vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar